Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
239
Evert var mycket blek. Hans långa ansikte
såg ännu längre ut och ögonen voro glåmiga
och matta som efter en genomvakad natt. Men
hans hållning var rak och uttrycket kring
hans tunna läppar var ännu mera bestämdt än
vanligt.
»God morgon,» sade han. Både William
och Marion kände sig så underligt förlägna,
liksom besvikna vid detta lugna och uttryckslösa
godmorgon. Marion reste sig tafatt upp.
»Vill du vara så god och gå din väg, Marion.
— Jag har något att tala med min broder om,
innan han reser.» Han öppnade myndigt,
formellt, den ena dörren för henne — densamma,
som lian nyss i sin nervositet låst.
»Låt mig stanna,» mumlade Marion — på
en gång bönfallande och trotsigt. För första
gången såg hon upp på sin man.
Han skakade på hufvudet.
»Jag vill, att du skall gå.» William hade
hittills icke yttrat ett ord. Han hade gått bort
från trappan, då Evert kom, och stod nu med
bägge händerna emot ryggstödet af en stol. Det
var i hela hans hållning något stelt,
konventionellt, sällskapsaktigt, hvilket på ett underligt
sätt bröt af emot den tidiga morgontimman,
den blå skymningsdagern utanför fönstren och
hela situationen i öfrigt.
»Låt mig gå i stället för Marion,» sade
ban tvärt. »Det vi för ögonblicket lia att af-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
