Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
242
du inte, att en soldats lif är lika lockande för
mig som ... för andra? De Lancey har dessutom
själf upprepade gånger skrifvit till mig, men ...»
»Men?...» frågade Marion kort,
obarmhärtigt. Hon hade vridit hufvudet öfver skuldran
och stod och såg på honom med sina stora
ögon.
»Men,» återtog Evert, och det var som om
hennes stämma med ens åter fick hatet och
förbittringen att flamma upp inom honom. Han knöt
händerna, blef plötsligt röd i tinningarna och
vände sig emot henne. »Jag sade nej för det
att jag icke ville stå som fiende emot min
köttslige broder, icke riskera ...» Han stannade och
drog tungt efter andan. Därpå fortfor han
häftigt, utan att längre lägga band på sin lidelse:
»William har ju i allt stulit min förstfödslorätt...
i allt — allt...» Han stammade, så upprörd
var han. »Också rätten till att kämpa för mitt
land, för det som tycktes mig rätt, tog han ifrån
mig, då han utan min vetskap ställde sig under
kongressens fana. Men nu...» han stannade.
De tego alla tre. Bröderna undveko att
se på hvarandra.
»Detta är alltså den tvekamp du erbjuder
mig,» mumlade William lågt, bittert, med stark,
undertryckt rörelse.
»Om du så vill: ja,» svarade Evert kort.
»Detta är alltså din hämnd,» fortfor
William med stigande lidelse — han såg nu brodern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
