Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
244
och svagt in i rummet. Marion tycktes, där
hon stod uppåt den mörka ekväggen, i detta
ögonblick samla allt morgonrodnadens ljus i
sin hvita linneklädning och stora rynkade hufva.
Hon stod där spenslig och smärt, ännu blekare
än vanligt och med ett par stora, lyssnande
ögon under de mörkt sammandragna
ögonbrynen. Nu smålog hon plötsligt:
»Fråga Marion,» upprepade hon sakta med
hånande betoning. »Fråga Marion!.. Marion
— som ingenting vet — aldrig har vetat . . .»
Ingen af dem tycktes höra hvad hon sade.
Men det var som om åsynen af hans hustru
ännu ytterligare hade uppretat Everts lidelse.
»Ja, fråga bara Marion!» ropade han igen.
»Hon vet bäst själf hvad hon har varit för mig
— jag har sannerligen aldrig dolt det! ... Och
hon! ... Inte ett ögonblick, aldrig ... Din har
hon varit. Din — hvar minut, då jag mest
trodde henne vara min.»
»Min!» hånlog William högt. Ingen af dem
visste längre till sig, så passioneradt upprörda
voro de båda. »Har du väl något att hämnas?
Du, som har ägt henne, hvar gång hon svikit sig
själf och mig.»
Ånyo vände de sig bägge i sin upphetsning
emot Marion. Hon stod som förut — lyssnande.
Pistolen hade hon tagit från kaminhyllan och
höll den i handen.
»Å Gud!» sade William högt — i ettplöts-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
