Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
130
henne, då de komma t ill New York!’ "Ser du der", tillade hon, "hela
verlden vet det."
"Ja, men det är så omöjligt all. tro honom om del, när en ser
honom."
"Ja, jag lycker så jag med, då han sitter här och pladdrar. Men
tänk att ibland, då han lyckats narra mig att skratta åt sina
lustigheter, har ilen norska damen tittal in, skakat på hufvudet och pekat på
Harald. Och vet. du allt det der plågar mig så jag tror jag blir tokig.
Hvad skall det bli af mig då Harald reser ifrån mig, jag som knappt
förstår och inte kan tala ett ord engelska. Innan jag hinner att skrifva
hem och få pengar, är det redan slut med mig. Och så ligger jag här
ensam dag ut och dag in och grubblar öfver detta och känner en
sådan skräck för Harald, att jag snart icke mer kan dölja det för honom."
"Ja fröken sitter nog för mycket ensam, och det blir en konstig
i hufvift af. Jag kan då inte tro något ondt om herr Harald."
* *
*
Dagen innan de skulle vara framme i New York, kom Mari in
till Agda som låg påklädd på soffan. Agda var lugnare än vanligt,
medgaf att hennes vilda tankar kanske varit blott en lix idé, och så
började hon språka om gamla tider.
"Jag drömde förr om att. bli något stort, jag", sade hon, "att
arbeta mig fram i verlden. Då jag vaknade om morgonen kunde jag
ligga ocli hålla tal för mina egna fingrar. Kära, små varelser brukade
jag säga till dem, hvad ni ha mycket att göra i dag och alla
dagar, innan ni äro vid målet. Tänk så fula och krokiga ni skola bli af
allt ert arbete! Och då tyckte jag alldeles at.t mina fingrar svarade:
men vi bli snillrikare och skickligare lor hvar dag, om vi än bli fulare.
Och jag kysste mina fingrar, ty jag kunde aldrig låta bli att tro, att de
lefde sitt lif för sig och behöfde en smula vänlighet ibland. Och jag
sydde inte mina hattar sora andra, jag, ulan då jag såg spetsar ocli
plymer framför mig, kom ingifvelsen öfver mig, mitt hufvud blef varmt
och mina händer behagligt kalla. Jag tyckte att. jag diktade, ty en
hatt. är ett poem, det är nu min tanke om saken."
Här måste hon le åt sig själf, som kunde sitta och tala om
sådana saker, som den andra ej alls förstod.
"Men det är gagnlöst att tala om sådant nu", sade hon. "Nu far
jag till Amerika för att svälta ihjäl och skall aldrig mer känna siclen
och sammet under mina fingrar."
"Den som vore hemma, den som vore hemma", fortsatte hon
efter en stund af tyst förtviflan. "Hur kunde du fara hemifrån, Mari,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 19:04:43 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/dagny/1888/0148.html
