Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En enda vink af mig skulle gjort min lycka — men jag var för
dyg-dig och liknöjd och öm om mitt rykte för att göra detsamma. En
fröken, släkt i huset, en skönhet blef ej heller af mig förglömd. Och
— skall jag säga det för dig? — jag fick en kyss af henne».
Skildringen är intressant ur mer än en synpunkt. Den visar först
och främst, att den böjelse att drifva karaktäristiken till karrikatyr, som
är så utmärkande för Dahlgrens senare prosaskriftställeri och för resten
för så många ur romantiken utgångna verklighetsskildrare, har gamla
anor hos honom och väl öfverensstämt med hans lynne och arten af
hans poetiska begåfning. Den ringaktande ton, i hvilken han talar
om det adliga herrskapet, visar vidare, att den nya tidens antipati mot
det föregående tidehvarfvet och dess lefnadssätt redan gått honom i
blodet. För nya skolan synes det hafva varit ett axiom, att frivolitet
och osedlighet, som ju onekligen i hög grad utmärkte
upplysningstide-hvarfvet hos oss, rent af var en af denna epoks konstituerande
egenskaper. Så yttrar t. ex. Atterbom längre fram apropos Leopolds
filosofiska skriftställen, att det efter en i utsväfningar tillbragt ungdom är
naturligt, att man skall tänka med vämjelse på tiden och med
förskräckelse på evigheten. Men skildringen visar också, att den unge
Dahlgren var af annat skrot och korn än den drömmande Atterbom, som
skref så glödande om den eldiga kyssens berusande makt utan att
någonsin själf hafva smakat den, enligt hvad han en gång i ett bref
bekänner. I talet om hans galanta uppträdande mot den adliga frun,
om de många gracer, som tillbjödos honom o. s. v., ser man väl
bäst ett försök af den unge informatorn att inför vännen Sondén spela
rollen af världserfaren kavaljer.
»Du vet, att jag var kär en tid», fortsätter han. »Detta är nu
längesedan förbi, men jag har därföre icke öfvergifvit Amor». Han
berättar, huru han gjort sin uppvaktning för ortens mest firade
skönhet, men utan framgång. Hon förklarade, att hon aldrig ämnade gifta
sig, och sedan besökte han henne icke mer. »Men då jag så här
talar, torde du tro, att jag bortglömt A. Nej, ännu är min vänskap mot
henne lika». Han hade försummat att skrifva och fått en duktig skrapa
därför. »Men jag svarade därpå och hotade med att glömma henne
och sade, att äfven denna ort hyste en skönhet, värd att älskas. Detta
uppretade jalousien, i nästa bref knäföll hon om min vänskap och sade
om den flicka jag i brefvet omnämnde: Lyckliga flicka, mottag af
mig denna hand, detta hjärta, som jag fordom trodde tillhöra mig,
mottag det, men kom ihåg hvad du röfvat från en fattig, men
oskyldig flicka» 1).
Från denna A. (Amalia) finnes i Dahlgrens brefväxling ett
kär-leksbref från okt. s. å. 1 förteckningen öfver bandets innehåll kallar
’) Denna tirad har tydligen slagit an på Dahlgren, ty man återfinner
den i romanen Aurora (1815).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
