Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mans; en vacker morgon sällar sig en underbart skön yngling till dem.
En okänd låga insmyger sig i deras hjärtan, medan de lyssna till hans
ljufliga tal. Som glada barn binda de tillsammans blomsterkransar
under kastanjen, och vid afskedet, ty han får icke dröja, ger den fagre
gästen systrame minnesgåfvor: åt den äldsta, morgonen, ett diadem af
klara rosor, åt aftonen däremot en krona af liljor.
Rodnande biktar Morgonen för sin syster sin kärleksplåga och
bleknande svarar Aftonen:
O, att för evigt, hur stjärnor sig tända,
slockna och dö, han för evigt blef min!
Ej ifrån honom min blick kan jag vända,
ej ifrån honom min håg och mitt sinn.
Fåfänga ord, emot mig mest hans öga
vändes och mig hans eldiga famn
tryckte ju först? 1 det eviga Höga
står jag ej tecknad närmast hans namn!»
ropar den andra, och i vredesmod skiljas de båda syskonen. De söka
hvar för sig på olika vägar den älskade och bo sedan skilda åt:
morgonen i öster, aftonen i väster.
Men när ynglingen fick höra, huru kärleken till honom slitit de
såta systrarna från hvarandra, svor han en helig ed att evigt älska dem
båda. Hvar morgon bortleker han en bekymmerslös stund med den
äldsta, men natten tillbringar han hos Aftonen.
Drömmarna kring deras läger sig smyga
ångande balsam på rosornas blad;
tusende nöjen, likt fjärilar, flyga
mellan de susande popplamas rad,
hviska mång fröjd i de lyckligas öra;
troheten skimrar ur molnenas rand,
ljud ej förtroliga hvilan mer störa,
tystnad är bredd öfver sjöar och land.
Och när som hanen om ottan förkunnar
sällhetens flykt, än i långsamma drag
Kärleken afskedets vällust dem unnar
bröst emot bröst uti sjudande slag. —
ja, skapelsen söndras af kärlekens strider, men kärleken själf
renas genom pröfningar och bjuder sedan för evigt farväl åt tiden. Då
blifva de båda systrarna åter försonade med hvarandra.
Ynglingen är solen, meddelar skalden vid diktens slut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
