Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Almqvists uppfostringsförslag bör betraktas såsom en yttring af
tidens djupa förstående af utvecklingens idé inom historiens rika och
förvirrade mångfald. Den pragmatiska uppfattning af historien, för
hvilken Höijer banat vägen hos oss, hade nämligen alltmer gripit
omkring sig i de unga sinnena, man ser den som sagdt ur utvecklingens
synpunkt och betraktar förloppet filosofiskt, hvarigenom onekligen
konstruktionen ofta kom att störande gripa in i det konkreta sammanhanget,
såsom t. ex. hos den unge Geijer. Man hade blicken skärpt för det
mål, hvaråt allt ytterst tenderade; för Almqvist var detta mänsklighetens
uppfostran för evigheten. Historien behärskades af försynens idé. 1
första glädjen öfver, att man ändtligen upptäckt det stora sammanhanget
i allt, slog Almqvist liksom andra öfver och förföll till en betänklig
konstruktion. Följande sin naturs fordran på klar systematik och
fantasieggande bild tillika gick han endast längre än andra och hamnade i
det rent outförbara, barocka. Men det djärfva försöket är icke blott
något att grina åt, såsom hittills mestadels skett; i själfva verket är
»Manhemsförbundets organismus» ett förslag till en nationell och religiös
uppfostringsplan för hela svenska folket och således af en helt annan
räckvidd än Dahlgrens och Cnattingius blygsamma stiftelse. Den är
ett af den nya tidens många bakslag mot det föregående tidehvarfvets
allt för långt gående kosmopolitism; den afser dessutom en verklig
folkbildning, en »upplysning», som skall ägas af folkets stora massa,
ty meningen vore icke att utbilda lärde. Riktningen på det stora
förgångna i den svenska nationens utveckling finge ej heller stänga blicken
för den närvarande tiden och dess reformkraf. I detta afseende är
Almqvist alltså ingen verklig romantiker. Han är i princip reformvänlig,
och den folkbildning han afser är ett intressant motstycke till
rationalismens upplysning, som äfven är att uppfatta i betydelse af folkbildriing,
ehuru visserligen af en annan art än den almqvistska. Också är
Almqvist allt annat än mild mot denna. Den är ett vetande, hämtadt ur
den yttre erfarenheten allena, som ej har något medvetande af sin egen
dålighet, och som är den egentliga orsaken till samtidens »klenhet».
Den är ett den onda viljans redskap.
Huru föga Almqvist påverkats af andra, af det vid hans inträde
redan existerande förbundet, intygas af hans egna ord. »Då jag första
gången underrättades om, att detta förbund var, men ännu ej kände
dess beskaffenhet, anslogs jag inifrån af en idé om en inrättning, hvars
verksamhet skulle blifva af fördel — menade jag — för vår samtid.
Denna tanke sökte jag i alla dess bestämningar bringa till klarhet för
mig själf; och det är den jag nu för brödemes ögon önskar uppföra
i samma gestalt som jag sett den», (s. 4.)
Det är denna idé Almqvist vill utveckla, och han är fullt
medveten om, att utförandet af densamma endast i inskränktare omfång är
möjligt. Hans plan är endast en konstruktion, som han anser kunna
realiseras, men detta senare är icke hans sak, det kommer an på tider
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
