Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det föredragits i förbundet, därpå tyder dess innebörd och särskildt
slutet. Det behandlar tidens politiska fysionomi och är sålunda på
sätt och vis ett motstycke till Almqvists föredrag om den samtida
svenska poesiens ställning, men detta mycket underlägset. Det är nämligen,
såsom vanligen hände, då Dahlgren söker utreda något allvarligt ämne,
tämligen osammanhängande; lyckligast blir han, när han låter en
träffande bild uttrycka sin tanke.
De stora omhvälfningar, som under de senaste åren skedt i
Europa och fosterlandets lyckliga ställning, för endast några år tillbaka så
förtviflad, ha äfven sysselsatt hans tankar, för hvars ytliga lynne det
eljest icke låg att fördjupa sig i dylikt.
Skall natten segra öfver dagen, fegheten triumfera öfver kraften,
det är den ängslande fråga en betraktare af världshändelserna måste
göra sig. Annu är i friskt minne en berättelse från forntiden, som
måste uppröra hvarje människas själ. Denna berättelse, som utgör
»sagans» hufvudinnehåll, är en romantiserad skildring af den franska
revolutionens och den nyss störtade världseröfrarens historia.
Det var en gång ett fruktbart och stort land i Asien, som
beboddes af ett lättsinnigt och tankefattigt folk. Bland detta bröt en
revolution ut, som gjorde sig skyldig till allehanda upprörande laglösheter
och en ständigt stigande ogudaktighet. Dess gudar sökte återföra det
till sansning med straffande aga. Medlet var Napoleon, som
återställde ordning och lugn, men äfven trampade folket som slafvar under
sina fötter. Hans fall för sveket’och fegheten blir härigenom
berätti-gadt, det var för öfrigt från början af ödet bestämdt. Efter honom
följde en feghjärtad konung, och under hans regering blef det ånyo
en allmän villervalla i landet; allt hvad som var skönt och härligt
förstördes, och det sjönk åter i sin gamla vanmakt.
Äfven om det höga och ädla måste falla, så vet det att ädelt dö.
För att inskärpa detta berättas marskalk Neys slut (kallas Nicht). Den
dygdiges tröst vore hoppet om ett evigt berömligt eftermäle bland
människor samt belöningens krona i en annan värld. Om det onda är
mäktigt i denna, skulle då ej det goda vara ännu mäktigare? Allt
synes vara planlöst i lifvets förvecklingar, men så är det icke, ty ur skyn
sträckes en hand, som styr seglarens kosa på lifvets haf. Ur
evighets-synpunkten måste de timliga händelserna betraktas, och de ordna sig
till ett harmoniskt helt. Se på solen! Dess majestät fördunklas väl
för våra ögon af molnen, men ej för det allseende ögat, för hvilket
hon beständigt strålar lika klar.
Dahlgren skildrar sålunda den store korsikanen med sympati. Han
var ett tuktoris i försynens hand. Det franska folket måste, såsom
straff för sin lättsinnighet, döpas i blod, innan det var moget att
döpas i eld d. v. s. mottagligt för religionens bud.
Trots denna sin stora beundran för Napoleon gläder sig
Dahlgren innerligt öfver, att den stora ofreden är slut; af den nya æran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
