Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ty fri sig Amor svingar
med Maj på gyllne vingar.
På många områden försöker Dahlgren sig. Ån målar han en
menlös arkadisk idyll, så menlös, att den bräker. Herden och
herdin-nan i dikten af samma namn lefva bland sina får på en ö, där allt är
frid och ro och evig vår och västansus och ljusets änglar vandra kring
med harpor i händerna. Det älskande paret föddes på samma dag,
och på samma dag skall det äfven skördas af döden och af en ängel
föras till det rätta hemmet. Hyddan förvandlas till ett tempel, som
evigt skall stå, där hvarje älskande hjärta skall tillbedja.
Man skulle vara frestad taga detta poem för någon ironi, men
det är helt säkert allvarligt menadt. Det är »en dröm ur gyllne åren -,
en bild från en förgången arkadisk värld liksom Creutz berömda Atis
och Camilla, men märk väl: Arkadien är kristnadt. Herdeparet fick af
Guds nåd lefva detta lif, andra till manande efterföljd. Stycket är en
dikt »till lata antikens minne». Ytterst få, om ens något af skaldens
poem är så litet dahlgrenskt som detta. Senare skref han helt visst
ofta pastoraler, men de äro af ^t helt annat kynne 1).
Svanen, den af poeterna så älskade symbolen för skalden,
besjunger han i en sång, där denne är bilden af ett lif på jorden, som
trots dess bittra tvång är genomträngdt af längtan hän till
odödlighetens land.
En svartklädd skepnad öfver jorden skrider,
beständigt ser åt fjärran, fjärran land.
Den vandrat har sen fordna, gråa tider,
den evigt vandra skall på jordens strand.
Ett dystert sorgflor ned till medjan hänger:
dess anlete så blekt som månens är,
och suck på suck ur häfda bröstet tränger
och liljekinden tårens dagg beklär.
Det är saknaden (»Saknaden»), som öfver allt söker sin älskling,
hvilken hon aldrig skall finna. Tröst kan ingen gifva henne utom
skalden: »i sången speglas det förflutnas vår». Dikten blir sålunda en
hyllning åt sången. Den målning af saknaden de citerade två stroferna
gifva oss erinrar slående om en del sentimentala allegoriska taflor af
tyska dussinkonstnärer.
1 Porträttet söker Dahlgren galant måla sin skönas bild, ett
värdigt, ehuru något bättre motstycke till den madrigal, hvarom jag i det
föregående talade. Vackra ord finnas nog, men åskådlig blir bilden
just inte, och om någon starkare känsla är ej tal.
’) Motivet är angifvet i Elgströms Afrodites födelse, Fosforos 1810.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
