Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
af många talanger: spelar fiol, skrifver brudskrifter o. s. v. År alltså
ett stort barn, men på samma gång en skarp satiriker, som gycklar
öfver tidens sällskapslif, som han anser vara det verkliga dårhuslifvet.
1 allmänhet älskar han mycket att resonnera om dårar — ett
framdragande af denna nattsida i tillvaron, som är karaktäristiskt för
nyromantiken t. ex. Almqvist och Livijn x). Men Dahlgren gör det icke
i psykologiskt intresse — därtill var han för ytlig — utan endast för
att genom en jämförelse därmed komma åt det konventionella i
umgänget. På kalas tycker sig ofta Kettelberg märka ett slags dårhustakt,
en del af de uppträdande anser han sig kunna rekommendera såsom
rätt giltiga dannvikshjon. Det är ju intet annat än dockor! Hvilka
talämnen! Och huru de fråssa, medan dannviksdårame. lefva i tukt
och måtta! När vinet kommer in, skria de ju, som kråkorna kring rofvet!
jorden är enligt honom ingenting annat än de andra planeternas
hospital, dit deras sjuklingar föras och de blesserade från deras moraliska
teater släpas. Man kan äfven likna den vid dårhus, där despoterna äro
vaktmästare o. s. v.
Trots sin ogenerade pratsamhet blir Kettelberg lätt förvirrad och
är i grund och botten en idealist med fast tro på lifvet efter detta
samt för öfrigt en hjälpsam själ, som gläder sig öfver sina vänners
framgång och gärna gör dem små tjänster.
Helt säkert visar denne underlige kurre ett och annat drag, som
äfven utmärker den unge komministersadjunkten vid Hedvig Eleonora;
till största delen är denna figur dock en »Lesefrucht», ett försök, som
nämndt, i humoristisk stil; någon direkt förebild lönar det sig ej att söka
uppgifva, men så mycket ser man af det hela, att Dahlgren läst Hamleth.
Någon fylligare karaktäristik skall man ej vänta här i detta skelett
af en roman: nyanser och öfvergångar saknas, bjärt kontrastverkan
efter-sträfvas och motiveringen och karaktärsutvecklingen är skäligen klen och
öfverdrifven: liflig sinnesrörelse utvecklar helt hastigt vansinnet hos
Arnold, som visserligen från början säges hafva varit en smula
melankolisk, men dock ej haft predisposition därför. Har Arnold någon
gång verkligen älskat Kristine eller ej ? Och denna senare utvecklar sig
med blixtens fart. Vid underrättelsen om den olycka, som träffat Arnold,
slår samvetet henne, men ej långt därefter träffa vi henne som ministerns
älskarinna, hvars sats är: kärleken är såsom solens sken. Hvarföre just
vara en enda trogen? Däremot äro hennes manövrer, då det gäller
att vinna Arnold, ej utan talang skildrade.
Dahlgren hade själf ej höga tankar om denna roman; den vore,
säger han, endast en bok för dagen och hade sammanskrifvits,
emedan han tyckte allmänheten kunde behöfva annan kost än
stridsskrifter af och mot Qrewesmöhlen (Efterspråket). Och i Markalls sömn-
’) Nyromantikens intresse härför springer helt visst åtminstone delvis
nr ShakeBperestudier.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
