Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sens ängel, ehuru han då ser ut som en kökspiga, som blifvit i hast
en förnäm dam.
Dahlgren berättar ofta i en rask stil med korta meningar, men
denna stilens knapphet och kärfhet verkar ej alltid fullt naturlig, så
mycket mer som språket ofta tynges af en öfverlastad bildrikedom. Denna
mera lediga framställning förekommer jämväl i de inströdda brefven,
och öfverhufvud taget visa dessa berättande partier ofta en god rytm.
Det vanliga är emellertid, att Dahlgren begagnar sig af en högstämd
prosa med långa perioder, tämligen lika för så godt som alla af de
uppträdande personerna, ty för någon individualisering i detta afseende
hade Dahlgren liksom den romantiska berättande prosan i allmänhet ej
öga. Satsfogningen blir, såsom ofta hos honom, synnerligen lös, ja,
slarfvig, och det kan stundom hända, att han glömmer eftersatsen till
en längre period. Åfven för öfrigt är hans prosa ingalunda vårdad,
hvilket särskildt visar sig i pronominas användning. Men hans stil äger
schwung och lif, faller ofta godt i rytmen och försmår ingalunda
konstgrepp såsom retoriska frågor, arkaiserande ordföljd o. a., hvarpå
särskildt brefven äro rika. Ytterligare lif, ehuru ett stundom ganska
oroligt, får den genom ett öfverflödande bildspråk och ett flitigt
användande af personifikationen, särskildt i naturskildringen. Det är sålunda
ej någon färglös och abstrakt prosa, tvärtom, hans prosaiska ordval och
stil har stark likhet med hans samtida poetiska språk: purpra kinderna
t. ex. Men stundom tar han till mera drastiska uttryck och är ej
heller rädd för nybildningar, såsom då han kallar en ordensstjärna en
dingelidang. För att vinna effekt ryggar han ej tillbaka för att tillgripa
vitsen: Aurora, namnet på morgonstjärnan, men äfven på bokens
hjältinna, erbjöd härtill ett godt tillfälle. För öfrigt är hans prosaspråk ej
så utprägladt egendomligt, som det sedan blir.
Ett äkta dahlgrenskt drag i romanen är förkärleken för idyllen.
Vi bjudas här på en picnic i Hagaparken — märk de två unga
flickorna, som ämna fira sin fars namnsdag där! — men äfven en
fristående idyll finnes, det förut behandlade samtalet öfver naturen.
Nödtorftigt inknytes den i det hela därigenom, att den säges hafva Arnold
till författare och af grefvinnan påträffas i den sofvande Auroras
plånbok, som af författaren placerats bredvid henne. Uppsatsen säges syfta
på något, som händt Arnold och Aurora i Norge, men bjuder dock
på nya personer! För öfrigt säger författaren själf med äktromantisk
ironi, att han infört dialogen mera för dess besynnerlighets skull än
där-före, att den hörde till saken.
I Aurora finnes äfven en liten prosaallegori, en s. k. paramyth,
en diktart, som nyromantiken efter Herders föredöme odlade. Clara
har hört den af Aurora och berättar den för hennes föräldrar för att
trösta dem. Den är af samma art som Dahlgrens naturmytiska dikter
och berättar, hurusom Nattens dotter, den sköna aftonstjärnan, gripen
af kärlek till den fagre ynglingen solen, som hon en gång sett vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>