Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dolkar, men faller för oskuldens änglablick; om tornebanan och tåren,
som förvandlas till en pärla i ärans krona; om fridens triumftåg och
mödans skördar, om tidens ok och hoppets fjärrblick, om åskans blixt
och dödens glafven, om tankens flykt och hjärtats suck, om ögats gråt
och kindens ros, seglaren på lifvets haf och vågen, som svallar i dess
kvaf, om sjömannen på plankan och uslingen i lumpor, om sällheten
af ett belönande samvetes tröst och kärlekens dufvovingars sus bland
Edens palmer», ett tal, hvaröfver skomakareåldermannen blir så förtjust,
att han vill låta trycka det på pergament och uppklistra det på alla
stöflar, alla träd i skogen och alla människoryggar x).
Från det konventionella yttre, hvilket Dahlgren icke i likhet med
Almqvist önskar upphäfva, vill han, att människan skall draga sig
tillbaka och lefva i sin egen inre värld, men samtidigt verka utåt i det
stora helas tjänst.
En stark fosterlandskärlek besjälar honom, men han afvisar
samtidigt det hycklande fosterländska skräflet. Genom umgänget med
Hammarsköld och andra, som ej delade nya skolans reaktionära politiska
åskådning, möjligen äfven genom bekantskapen med Johan Hagander,
som vid 1823 års riksdag väckte uppmärksamhet i borgarståndet5), samt
bonderepresentanterna Danielsson, Rutberg och Longberg, har han, som
väl förr ej närmare reflekterat öfver inrikespolitiska frågor, redan nu
kommit att ställa sig sympatisk gent emot den inbrytande liberalismen;
han är åtminstone ingen ultras eller hvad han själf kallar rojalist utan
intresserad af en konstitutionell andas utveckling i Sverige. Han hade
funnit, säger han, att alla invånarna i Norrköping voro »de mest arga
ultraser och rojalister», hvadan Granskaren, ja, t. o. m. Argus den
fjärde där stode i ett slags anseende. I Linköping däremot rådde en
konstitutionell anda utom hos herrar Consistoriales, som hölle sig vid
det rojalistiska. Bland de liberale passade han också bättre än bland
uppsalaherrame: han är ej aristokratisk till sin läggning som de utan
en alltigenom borgerlig natur, som snarast är en smula frondör mot
de förnäma; han kunde ej med dem, som sökte vara ministeriella och
»hängde näsan för de storas släp» 8).
För öfrigt är det betecknande för hans eget flärdlösa,
arbets-samma och glada väsen, att han särskildt manar ungdomen att med
gladt hjärta och outtröttlig flit ärligt sträfva och vara rättfram.
När han april 1823 åter hälsade sin födelsebygd, hade han
redan ett kändt och uppburet namn som skald, och han blef också
mycket väl mottagen såväl i Norrköping som Linköping, där han hos gamla
och nya vänner väckte stor beundran. En af dem skrifver någon tid
efter hans afresa: »Jag har ej sett den klippan, Stens bruk, hvarutur
’) S. A. 1875 I, 139-140.
*) Att han kändt denne framgår af brefven till Hammarsköld.
3) D. till Hammarsköld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
