Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Om garpen, I högg, hade dött, hade det knappast
varit möjligt att rädda eder.»
Yxan finns här, om de komma tillbaka igen»,
sade Sigbrit. »Hade jag inte haft den, skulle jag
knappt ha redt mig med tungan allena.»
Stormodig är I», sade Jörgen Hansen.
»Visserligen förtjänar I ett bättre öde än att stå här och
sälja bakverk. Men I måste också tänka på Dyveke.
Om I får alla garparna på halsen, så röva de bort
henne en dag och skända henne. Hon är ju nu vuxen
jungfru, och hela staden talar om hennes skönhet.»
Sigbrit hade själv tänkt detsamma och vaktade på
Dyveke så godt hon kunde. Hon såg själv, hur dottern
hade vuxit till sig, och oroade sig stundom över
hennes skönhet. Ofta tänkte hon på att bedja Jörgen
Hansen att söka ut en man åt henne bland stadens
ungersvenner, vilket icke skulle ha varit svårt, så visst som
hon hade stort rykte för ärbarhet. Men så glömde
hon det igen för andra saker och tänkte väl också, att
det kunde komma något bättre.
Och Dyveke gick med Edle, sin väninna, och
fogdens dotter, som hette Vibeke och tänkte på allt och
ingenting.
De voro fagra mör båda två, men Dyveke strålade
mellan dem som solen bland stjärnorna, och ingen
såg på dem, när hon var närvarande. De visste det,
men hyste ändå intet agg till henne. Så mild och
god och glad var hon. Det föll dem inte in att
avundas henne och ofta sade de till varandra, att hon skulle
uppleva något mera sällsamt och annorlunda än vad
som föll på andra människors lott.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
