Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hans nåde skrattade högt.
»Det är glädjande att för en gångs skull märka,
att I är kvinna, moder Sigbrit», sade han. »Så skulle
en man aldrig tänka och tala. Sannerligen skola inte
de svenska herrarna, som undanhåller mig min lagliga
arvsrätt, få känna min hämnd. Jag väntar bara, tills
hämnden är mogen, och slaget inte kan slå slint.»
Sigbrit såg, att hon ingenting kunde göra
härvidlag, och började i stället fundera på, hur de skulle
kunna skaffa nya pengar.
Konung Kristian tog stora lån hos sina adelsmän
och gav dem därför goda län i pant. Han lånade små
och stora summor hos köpmännen i Köpenhamn och
Malmö. Han lade en inkomstskatt av tio procent på alla
sina undersåtar, och på Sigbrits inrådan förklarades
denna skatt för frivillig med undantag för bönderna,
ty av dem var ingenting att vänta annat än genom
tvång, så utsugna som de voro.
Länsmännen indrevo skatten utan skonsamhet, men
ingen, var så hård som Hans Tolder i Aalborg. Det kom
en mängd klagomål på honom, men Sigbrit lade
undan dem allesammans.
»Det kan vara, tills vi få bättre tider», sade hon.
»Det är inte sådana tider, att man straffar den, som
skaffar pengar i rikets kassa.»
I Norge gick det inte annorlunda till än i Danmark.
Jörgen Hansen i Bergen drev in skatten med stor
stränghet, och brydde sig föga om, att ett par av hans
indrivare blevo dödade av bönderna. Erik
Walkendorf måste ut med tusen dukater, fast han beklagade
sig jämmerligen. De tyska köpmännen fingo betala
skatten, trots avtal och privilegier, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
