Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Jag vill inte hava någon jungfru», sade hon. »Det
är bara löjligt av mig och går nog snart över. Hade
jag vetat, att min käre herre skulle komma i kväll, så
skulle jag säkerligen haft en gladare min.»
»Dyveke», sade konungen. »Om någon tager dig
ifrån mig, så är det förbi med allting.»
Hon ryckte till och såg förskräckt på honom. Hon
trodde, att det var Torben Oxe han tänkte på. Hon
ville omtala alltsammans för honom som det hade gått
till. Det hade varit hennes mening varje gång, men
hon hade aldrig vågat det, och när hon nu såg, att
hans tankar voro på annat håll, lät hon det vara,
»Jag vet inte hur det är», sade han och stirrade
mörkt framför sig. »På sista tiden kommer det
onda lynnet över mig oftare och varar längre. Vart
jag ser, tycker jag också att hotande ovädersmoln
hopa sig kring mig. Ack, Dyveke, min lilla duva,
om en konung strävar efter att handla rätt, så får han
många fiender.»
»Vänner får han väl också?» sade hon.
»Vänner har jag», svarade konung Kristian. »Det
skulle vara mycket otacksamt av mig om jag nekade
till det. Trofasta män rida i mitt följe och trogna och
kloka tjänare lyda mina befallningar. Men de äro så
få, Dyveke, och varje gång döden rycker bort en av
dem, blir jag rädd och känner mig ensam. Folket, för
vilket jag arbetar, förstår endast obetydligt av vad
jag vill, och adeln och prästerna hata mig mer och mer
för var dag som går.»
»Men de frukta eder», sade hon.
»Även det», svarade konungen. »De veta, att jag
inte bär svärdet förgäves. Men de ha också sitt svärd,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
