Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hermann sade, som han brukade göra, och bad med
ödmjuka blickar Dyveke, att hon inte skulle bli ond.
Men nästa gång Hermann bad henne gå med,
sade hon rent ut nej och gjorde aldrig om det
besöket. Och sedan hon hört på sin morbrors grova tal,
så var det henne en lisa att lyssna till Torben Oxe.
Ty han var en riddare, som förstod att lägga sina
ord. Om han också hyste kärlek till henne, så visade
han det inte, och hade han varit förbittrad för att hon
avvisade honom så kraftigt, så hade han säkert ångrat
det, ty han satt så höviskt i hennes kammare och
sjöng till luta och berättade om riddarspel och
turneringar och sångarstrider, som han hade bevittnat
på sin resa i Frankrike.
När han då bad henne gå med i konungens
trädgård, där körsbären just höllo på att mogna och alla
blommorna stodo i sitt skönaste flor, så sade hon väl
nej, men när han då frågade, om han inte fick skicka
henne en korg med de ljuvliga svarta bären, så
tackade hon honom vänligt och räckte honom sin hand,
som han vördnadsfullt förde till sina läppar. Och
när han hade gått, och hon blev ensam, knäböjde
hon och prisade Gud, och tackade sitt skyddshelgon,
för att hon inte bragt denne man i olycka genom att
omtala för sin käre herre den händelse, som hon nu
knappast själv mindes hur den varit.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
