Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tror, var jag, som kastade dig i hans nådes armar eller
sålde dig för gods och guld. Vad som skedde den
gången, det har skett och kan inte göras om. Men kan
du fria dig ur det genom ett hederligt giftermål med
en adelsman, så kan du prisa din lycka. Inte heller skall
du vänta, tills du har pressat ur lyckans sista droppar.
Då är det kanhända för sent, och du och din
husbonde få sämre villkor än nu.»
Dyveke fortfor att stirra på henne. Hon var vit i
ansiktet och darrade i hela kroppen.
»Moder», sade hon. »Är det något I bara säger,
eller vet I, att konungen icke mera har mig kär? Ack,
moder, säg mig det. I vållar mig större sorg, än I vet.
Ack, om det är, som I säger, då är det sannerligen
straff för min synd. Mitt hjärta har varit så tungt,
sedan den arme skrivaren avrättades, att jag knappast
haft en glad stund, och nu är hans nåde borta, så
att han kan inte säga mig, att jag är hans lilla duva,
som jag var förut.»
Sigbrit såg på henne och förstod, att man inte
kunde komma någon vart med henne. Hon upptändes
av raseri och slog efter henne med käppen, men
träffade inte.
»Fjolla!» sade hon och gick och slog igen dörren
efter sig.
Dyveke blev länge sittande. Hon ville gå ut och
kalla tillbaka modern för alt få veta mera, men orkade
inte. Hon kände sig så trött, att hon knappast kunde
flytta en fot, hon lade sig ned och försökte sova.
Hon erinrade sig varje ord, hennes käre herre hade
sagt den dag, han tog avsked av henne, men det var
ingenting, som tydde på, att han hade henne mindre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
