Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kär. Hon tänkte på allt, som varit mellan dem under de
många år, hon hade varit hans, och fann bara lycka
och glädje.
Hon önskade, att Edle varit där, så att hon kunnat
tala med henne. Hon hoppades, att Torben Oxe
eller någon annan skulle komma, så att hon inte skulle
vara ensam. Hon ämnade stiga upp och gå ut och
kalla någon till sig, men glömde det igen och började
på nytt tänka på varje ord, hon och konungen växlat.
Då kom det plötsligt över henne en stor glädje och
övertygelse om att alltsammans bara var löjligt prat
och skvaller.
Hon kände sig plötsligt glad igen och sprang upp
och började gå fram och tillbaka i kammaren. Hennes
blick föll på korgen med de vackra körsbären. Hon
kastade sig över den med ett jubelrop och åt och åt,
tills det inte fanns flera kvar.
Hon gick smågnolande fram och tillbaka i rummet
och satte sig sedan vid fönstret och såg hur borgarna
vandrade därnere på Amagertorget. De sågo ditupp
och tänkte: där sitter konugens frilla och moder
Sigbrit.
Dyveke log och kände sig lätt om hjärtat.
Hade hon haft makt att göra ondt, så hade hon
sannerligen aldrig gjort det. Mången stackare hade hon
hjälpt, liksom den arme bonden däruppe i Oslo.
Mången gång hade hon styrkt sin käre herre i hans milda
förslag till folkets fromma och för dem, som hade det
svårt. Aldrig hade hon hämnats på någon.
Vem skulle hon också hämnas på? Vad de än sade
ute i världen, så var det ingen, som hade gjort Dyveke
förtret. Till och med drottningen, vilkens herres
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
