Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Darrande kom Dionysius och bugade sig djupt
och frågade stammande, varmed han kunde vara hans
nåde till tjänst.
Konungen räckte honom korgen och sade honom
vad det gällde. Dionysius gick till sitt laboratorium och
Sigbrit följde med.
Hon lät Dionysius förstå, att han gjorde klokast
i att foga sig efter konungens vilja och förklara att
körsbäret var förgiftat. Själv tänkte hon, att det kunde
vara nog så rådligt att få undan Torben. Han kunde
bli ett farligt vittne, om konungen började utfråga
honom närmare. Om hon också inte med klara ord
hade sagt honom sin avsikt, så hade han säkert
förstått dem, och skulle naturligtvis röja henne för att
fria sig själv.
Dionysius stod med körsbäret i sin hand och lade
det i sina burkar och undersökte det i syror och safter
och skakade förfärad på huvudet.
»Ack, Sigbrit, Sigbrit, vad vill du ha mig att göra»,
sade han.
»Jag vill ha dig att rädda ditt huvud och kanske
också mitt», sade hon. »Herr Torben är redan dömd,
så att honom kan du inte rädda.»
Konungen stötte upp dörren och gick in i
laboratoriet.
»Varför sticker I näsorna ihop därinne», sade han,
»Om I gör ännu någon komplott mot mig, så går det
er illa. Svara mig nu, mäster Dionysius. Är körsbäret
förgiftat eller inte?»
Apotekaren såg än på konungen och än på
Sigbrit. Han darrade i hela kroppen och vågade inte
tala. Han hade följt sin broder Hermann i ondt och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
