Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra Boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Aret efter födde hon en son, som i dopet fick
namnet Valdemar Kristian.
»Ack, om han varit min förstfödde son», sade
konungen. »Det önskar jag så mycket mer som
tronföljaren gör både mig och riket föga heder.»
Men kanslern Kristian Friis, som var närvarande,
skakade på huvudet.
»Det skulle vara otänkbart, att en av fru Kirstines
söner vunne rikenas krona», sade han. »Det här väckt
tillräckligt ond blod, att eders nåde tagit en
adelsjungfru till gemål.»
»Jag vet det», sade konungen. »När jag dött,
skola de falla över henne och hennes barn. Jag skall
också sörja för, att de få makt att värja sig.»
Han förlänade Valdemar Kristian redan i vaggan
Taasinge med Kierstrups gård, som fru Ellen skulle
styra, tills han blev vuxen. Och han lät sin
hovmålare göra ett vackert konterfej av de tre fröknarna och
den lille herra.
Medan målaren arbetade på tavlan, kände sig
Kirstine Munk fruktsam igen. Och strax efter jul födde
hon på Kronborg en dotter, som fick namnet Elisabeth
Augusta.
Året efter nedkom hon på själva julafton med en
dödfödd son och nu reste hon med fru Ellen till
Dalum och frågade efter Abelone.
»Abelone är på Lundegård», sade Ellen Marsvin.
»Hon har blivit så klen på sista tiden, att hon inte
mer orkar flytta sig.»
Kirstine reste till Lundegård och fann Abelone
nedbäddad i bolstrarna. Endast hennes gamla,
skrynkliga lilla ansikte stack fram under nattmössan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
