Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte Boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
såg böndernas vilda uppsyn och hörde deras tjut, då de
stormade in.
Hon såg dem också fly. Men hon kunde icke
ropa, icke röra hand eller fot. Hon hade fått ett
slaganfall, som berövat henne målet och rörelseförmågan.
Blå i ansiktet satt hon där i vintermånens sken och
mötte sin dotters blick.
»Moder, hjärtans kära moder!» skrek Leonora till
och föll på knä bredvid henne.
Fru Kirstine svarade ej, utan såg rakt fram.
Hon rörde svagt på läpparna, men så föll
underkäken ned. Det ena ögonlocket fälldes och nu kunde
hon inte mer öppna ögat.
Då förstod Leonora Kirstine hur det var fatt.
Hon ropade så högt hon kunde, och medan de
svenska ryttarna fyllde gården och hjälpte till kommo
fru Kirstines tjänare och pigor springande från alla de
håll, där de gömt sig, när de fingo höra bönderna
komma.
De buro upp fru Kirstine på hennes kammare och
lade henne på sängen, och där låg hon timme efter
timme, medan en sven red till Horsens efter läkaren.
Hon talade inte och det andra ögonlocket föll igen.
Leonora Kirstine gned hennes händer, men kunde inte
få dem värma. Hon hällde stärkande droppar i
munnen på henne, smorde salva på hennes bröst och
försökte alla läkemedel, hon kände till.
Slutligen kom doktorn och slog åder på henne.
När hän hade arbetat en stund med henne, slog hon
upp ögonen och vände huvudet åt sidan.
»Peder», sade hon med sluddrig röst.
Så föll hon i sömn. Leonora Kirstine stannade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
