Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första Boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Majoren hade aldrig gjort henne något. Han var
en snäll och vänlig karl, och hon tog det för ett
skämt, som det också var, när han ute i förstugan nöp
henne i kinden och bad henne om en kyss, som han
aldrig fick. Hon visste också liksom alla andra
människor, som kände honom, att han inte brydde sig om
fruntimmer, sedan hans hustru för många år sedan avled.
Men det gjorde henne. i alla fall ondt att möta honom
just i kväll. Hon var så förtjust över vad hon hade
upplevat, och han kallade henne plötsligt tillbaka till den
sorgliga verkligheten.
Och om han nu tilltalade henne ... och Jensen
komme i detsamma.
Hon gick fram och tillbaka på torget och såg sig
försiktigt omkring.
Folket strömmade så småningom bort från teatern
och platsen blev tom, sparsamt upplyst av tre matta
tranlyktor. Hon gick bort till det hörn, där hon stämt
möte med Jensen, och ruskade hela tiden i Luise för
att hålla henne vaken.
Plötsligt stodo majoren och hans kamrat framför
henne.
»Sade jag inte det», ropade majoren och bredde ut
armarma. »Gud straffe mig, om det inte är den vackra
Juliane eller för att tala riktigt, jungfru Juliane Karoline
Rasmussen, som var en prydnad för min käre broders
bus, tills...»
Majoren nickade, Han var full och stirrade på
JuKane, utan att lägga märke till uttrycket i hennes ansikte.
»Låt mig gå i fred, herr major», sade hon.
»Om du får gå i fred... Gud straffe mig, Juliane . .
är det någon, som vill göra dig något, Juliane, så låt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
