Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde Boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Fredrikssund. Ett rungande hurra hälsade majestätet, när han
åkte genom den vackra skogen.
Men då hade han också fått tändt sin sjöskumspipa
och satt sin röda fez på huvudet. Och han vinkade
med handen så länge, tills de breda bokarna dolde
sällskapet för honom.
När han kom tillbaka till Jægerspris, lät han genast
efterhöra grevinnans befinnande. Hennes nåd var
fortfarande opasslig och önskade träffa honom.
Kammarherre Berling hade återkommit och var hos henne.
Då har Carl minsann åkt förbi oss på vägen»,
sade kungen förundrad. »Det var då märkvärdigt, att
han icke slöt sig till oss i Færgelunden.
Han begav sig till grevinnans salong och fann henne
upplöst i tårar. Berling var hos henne och såg
mycket allvarlig ut.
»Ja, men barn, vad har händt?» frågade kungen.
Berling omtalade, att hans och grevinnans son var
död. Han hade icke ens hunnit få se honom. Två
dagar innan han kom till Edinburgh, i vars närhet den
unge mannen uppehöll sig, hade han blivit begraven.
»Herregud, herregud», sade kungen och klappade
Berlings och grevinnans händer. »Det gör mig så
förfärligt ondt att höra. Men vi skola ju alla dö en gång,
och vi böra tro att er käre gosse har det bra i Guds
paradis.»
Grevinnan satt med näsduken för ögonen och
Berling berättade om graven därborta.
»Herregud, herregud...», sade kungen.
Han visste inte vad han skulle säga annat. Den
sorgliga underrättelsen hade kommit så plötsligt över
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
