Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Till minne av Dan Andersson : ett olitterärt företal - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
XXI
Jag tyckte att hela skapelsen var en enda blodig, snyftande
köttklump, virvlande kring ett centrum: det inuti mig som var
innanför alla skal och som aldrig kunde bli orent. Och i och
med detsamma försvann all känsla av orenhet ur mitt hjärta.
Ty vem var i detta centrum? Endast Han. Men Han var även
i varje del av massan, han var ändå hela massan och något
dessutom. Han var i mig, som skjutit skurken, han var i djurets
orenhet, i skökans spott och spyor, i baronens lilla högfärdiga
hjärta och i de brinnande rosorna på damens kinder. Han var i
gatstenarna och inne i mitt stackars darrande hjärta. Herre,
viskade jag, vad du är stor och förfärlig, vem vågar sätta sig
upp emot Dig?
Men Han var mera. Han var rytmen i stjärnornas gång och
den enda väldiga sången i det tomma rummet, när en gång all
jorden tystnat och stjärnorna gått till vila. Han var Rörelsen,
Han lät allt hålla ihop och brista, krossas eller gråta, plågas
eller fröjdas. Han var det aldrig förorenade, därför, att Han
icke hade egenskaper. Och ser Ni, jag vart full av en enda
stor glädje över alltings skönhet, fulhet, förfärlighet och
väldighet och varje liten smutsig detalj försvann, och raseriet och hatet
och kärleken och blommorna och förruttnelsen och stanken av
det orena döda — allt var, tyckte jag, en väldig sång, en orkester
som drog förbi mig i mörkret, ryckande mig med. Och jag
knäppte mina händer mot stjärnorna och snyftade:
Detta är Du.
Den som vill må kalla sådant ett poetiskt utbrott
mer än en allvarlig lösning av livets problem, en i
extasens ögonblick konstgjord syntes mer än en
verklig försoning av livets motsatser, men den lyriskt
personliga lidelsen bakom ett sådant utbrott, vittnar
om ett sökande, som gått genom is och eld, himlar
och helveten för att finna en fast punkt i tillvaron.
En enda sådan sida väger upp massor av de
obetydligheter, varmed den litterära kritikens små
gull-gossar och favorit flickor hugna sin publik, icke för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
