Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kolarhistorier - Spökhistorier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
57
himmelrik! Det var som ormögon och kattögon och
— och ögon på döda människor — ögon ögon–
Mård-Jon hade sprungit upp och raglade nu fram
till hyvelbänken, där han höll sig fast med ett
krampaktigt tag, under det hans ögon stirrade omkring
sig i otäljbar skräck.
— Jon, var inte barnslig, du har milor att sköta
i natt. Du såg —
— Visst såg jag! Och varenda kväll när jag skulle
somna såg jag de ögonen — jag kan se dom nu!
Ruset var borta, brännvinsruset, men det hade
ersatts av ett annat — ett rus, som dränker en
människa i obeskrivlig fasa, när hon mist det sista av
sitt lugn. Det kommer över en som en feber — jag
har känt det själv en och annan gång, men endast i
den mest långvariga och djupa ensamheten. Ingen
går säker för detta slags anfall, utom den som totalt
saknar fantasi.
— Säg mig vad det var jag såg? Ingen människa
kan titta så. Finns det verkligen något så hemskt
som dessa ögon?
Jag hade ej kunnat svara Mats, och jag kunde ej
heller ge Jon någon förklaring. Och allt för många
nätter hade jag själv sovit i vildmarken för att kunna
avfärda dem som lögnare. Jag visste vad den
oinvigde ej vet, att skogen har en själ för sig själv,
och att en människa känner sig så hjälplöst liten när
hon kommer i kontakt med det som lever och andas
i denna själ.
Han gick — medan jag tände min brasa och
lagade min kvällsmat, och sedan sov jag många nätter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
