Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kolarhistorier - Finnmarksoriginal och andra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
74
— Vart kom hon sedan?
— Det vete tusan! Hon försvann.
Vi hade vårt kaffe färdigt och det befanns att
sockret var i det närmaste uppätet.
— Det ser ut som vi vore riktiga snålvargar,
efter vi inte kan få med oss det vi behöver, så det
räcker i tre dagar ens, brummade Jon i det han
långsamt hällde ut på fatet och började blåsa i sitt
anletes svett så att de svarta kinderna spändes ut
likt luftfyllda bollar av garvat skinn.
— Fast nog finns det dom, som är snålare,
fortsatte han, blidkad av stimulansen. Till exempel
Staven och Stormen. Dom hade sina namn efter en
gammal soldatsläkt söderifrån. Dom kolade milor
en hel höst och en hel vinter borta på Björnheden.
Mat hade dom inte råd att äta utan gick och bar
råa ärter i fickorna. När hungern klämde till så var
det bara att ränna ner näven i fickan och ta en
nypa. . . Fattigdom var det inte, för dom hade
pengar båda två, och fast dom var kamrater tordes
dom inte visa varandra var gömstället för vars och
ens kassa var. Penningarna förvarade dom på
buteljer och buteljerna gömde dom på varsitt håll under
nån sten i skogen. Staven var snålast. Mot julhelgerna
gömde han sig i en koja långt borta i skogen; han
var rädd det skulle bli för dyrt att vara hemma och
äta helgdagsmat. Men rik vart han — han köpte sig
en gård och vart hemmansägare. Först ville han inte
gifta sig utan skötte om alltsammans ensam, men
sen blev det för krångligt, han tog till sig ett
kvinnfolk och gifte sig och fick barn. Men i hela sitt liv
var han arg på fruntimmer. "Dom kan bara äta och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
