Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kolarhistorier - Milan brinner...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
82
nedifrån. Då vore förbränningen till bränder och
aska en tidsfråga blott.
Med böjda ryggar gå vi runt nere i groparna, vilka
likna ett väldigt dike runt milan. Det finns ej ett
enda korn löst stybbe; funnes det bara i tillräcklig
mängd skulle hela affären vara undanstökad till allas
belåtenhet på en timme. Nu gå vi runt och åter runt,
spetta, skrapa, undersöka varje vrå för att få loss
en smula jord att slunga upp på den väldiga, rökande
kolossen, och varje litet gryn av den röda
småstens-fyllda jorden värdera vi som vore det guld. Så gå
nattens timmar med oavlåtligt arbete och utan
samtal, tills äntligen fara är över.
Slutligen ligga vi där, fem dödströtta män, på
granriset framför stockelden. Jon är mera död än
levande — jag tror han somnat. Om en stund sätter
han sig upp, yrvaken, och ser med stirrande ögon
mot öster där himlen går i blodets färg, ty det är
strax före soluppgången.
— Det brinner — ser ni att det brinner? frågar
han med skrovlig röst. Och när vi svara, att det är
solen som går upp, vaknar han till sig själv.
Bredvid oss röker hans mila svagt och normalt. Hon är
besegrad.
— Jag drömde det brann igen, och det var så
satans hett — jag brände mig om händerna.
Han ser förvånad på sina svarta händer och håller
fram dem mot eldskenet.
— Nu vill jag inte tacka stålspettet för sist, det
är inte en bit kvar av skinnet — bara röda köttet!
Mats hostar styggt och skarpt men talar ej. Frans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
