Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kolarhistorier - Milan brinner...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
83
visslar en slagdänga för att hålla sig vaken. — Har
du någon kaffepanna i närheten, frågar han till sist.
— Visst tusan! Det har jag glömt bort; jag var
så utschasad — jo, hon är i kojan.
Jag reser mig och följer med släpiga steg den
trampade, sotiga stigen upp till kojan. Dörren är
stängd och när jag öppnat den, slår en underlig men
välkänd lukt av vissnande granris, instängd luft och
matrester emot mig. Vatten finnes ej inne, och med
den tomma kokaren i handen letar jag mig väg
ner till kärret och finner invid en stor sten en liten
vattensamling. Med skoklacken lyckas jag sparka
sönder den nattgamla isen. I den skarpa
morgonkylan fryser jag, mina skor äro styva som horn,
och därnere i halvmörkret och kölden, böjd över
källan, ser jag dunkelt min egen svarta bild i det
klara vattnet. Mellan kärrbjörkarnas knotiga
stammar går den bistra kölden i smygande vågor och
sluter sig tätt om kroppen i kramande famntag, men
när jag återvänder till vårt läger, går redan solen
upp över Vainaåsarna i fager guldglans och skiner
för första gången i dag på den lilla gruppen av trötta
men icke missmodiga män.
Den varma stimulansen förjagar till sist vår slöhet
och kommer oss att le och skämta. Mård-Jon är ej
litet tacksam till de goda makterna som räddat
honom från den yttersta fattigdomen i natt. Han är
tacksam mot oss också. Men det är ej
skogsmanna-sed att utgjuta sig i tacksägelser, och vi veta att när
en gång våra milor brinna, skall han springa som
för livet för att lämna oss hjälp och han skall icke
fordra att vi tacka honom ens.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
