Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur Kolvaktarens visor - Björn-Larssons bragd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
116
en annan man, då ser det något till otacksamt ut att
flickan nekar. Men si kvinnfolk, si kvinnfolk. . .
Magda var vacker att se på. Hon hade något mjukt
och varmt vekt i ögonen, som inte finns hos alla
kvinnor, inte ens bland herrskapsfolk. Och hon var
stor och stark och fyllig och hade muskler som tålde
slit och arbete i femton timmar per dygn utan att
rakna. Hon hade också den härligaste fylliga barm
och ett solljust, skrattande och lekande lynne.
Hennes hår var som ett enda vilsegångande burr av
nötbrunt och rikt fallande. Men det hjälpte henne
föga nu, olycklig var hon i alla fall, på landsvägen
skulle hon få sitt hem.
Sålunda tänkte Tegel-Mats där han satt vid
bordsändan och såg henne diska borta vid spiseln. Och
när han tänkt länge nog hov han upp sin röst och
talade:
— Ja> j ag har sagt dig, Magda, att nu får du gå.
Du får ta vägen vart du vill, jag ger fan i dej, så
mycket så du vet det.
Det låg något av storartat trots i de bruna
ögonen, då hon vände sig om och såg på honom utan
att svara ett ord. Sedan vände hon sig bort igen,
och förmodligen trodde kampskojaren att hon grät,
ty han fortsatte:
— Ja, grina du! Det är så lagom dags att lipa när
du inte har flera dagar igen.
Med denna antydning trodde han sig ha funnit
en punkt nog sårbar att framkalla ett vredesutbrott
hos Magda, men han hade på nytt skjutit över målet.
Det gällde att försöka en hårdare projektil.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
