Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur Kolvaktarens visor - Björn-Larssons bragd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
126
ej sover utan drömmar och slipper vakna mer! Så
mycket förstod Magda.
Två veckor senare var Magda frisk som förr.
Tors Sara hade gått och det var en kväll och Magda
var ensam. Då kom Matsson dit, mjukare i tonen
än sist.
Det har blivit så tomt efter Magda, sade han.
Nu ville han be henne komma dit igen, och hon
visste nog att han inte var elak, fast han varit lite
brutal den där gången. Men, för fan, han hade ju
bara ett rum, utom köket, med eldstad i, och det är
ju alltid obehagligt med en sån där historia, och nu,
när det här var över, så kunde han betala Larsson
för hans besvär.
Magda ilsknade till och bad honom dra så långt
vägen räckte. — Du har kastat ut mig en gång och
jag kan bara förbanna dig! Ja, min själ, om jag
annat kan!
När han gick svor han och Magda skrattade. Och
när han var försvunnen gick hon till det inre
rummet och stannade framför korgen, där den lille låg
och sov, och hon talade ömma ord och emellanåt
grät hon, men mellan tårarna viskade hon ord av
öm moderskärlek. Herre allsmäktige Gud, vad livet
ändå vore roligt, om man slapp leva med döden
alldeles inpå en!
Kärren hårdnade, snön föll, dagarna kortades av
och solen höll sig borta. I ändlöst långa nätter svepte
den hårda vintern fram och kom träden att isas och
stelna. All vildmarken gick att sova under den
skyddande snön.
Larsson steg in i stugan. Det var på kvällen. Slapp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
