Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur Kolvaktarens visor - Björn-Larssons bragd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
128
de två så tysta som träd, och en högtidlig ro flöt
in över det fattiga rummet.
— Således går du i morgon?
— I morgon, ja.
Brasan falnade ut, rummet höljdes i mörker, men
de rörde sig ej. Magda såg grubblande in i glöden.
Tystnaden blev tung.
— Tidigt i morgon, sade hon ännu en gång,
endast för att säga något.
Och hans röst ljöd hård, viljelös och kall då han
upprepade:
— Tidigt i morgon.
Vintermorgonen stod frostigt kall över skogen då
Magda gick ut med sitt barn. Larsson stod och såg
efter henne. Hon såg så kraftfullt skön ut, så
manligt stark där hon med sitt bylte på ryggen banade
sig väg genom drivorna. Hon såg sig blott tillbaka
en enda gång, och då tyckte han att hon log. —
Starka Magda! sade han till sig själv när han gick
in. Och fast han gjorde allt för att ej låta sin rörelse
bryta ut blev han dock besegrad denna gång. Han
satte sig vid det röda furubordet och grät. På tiotal
av år hade detta ej hänt honom, och efteråt blygdes
han.
Så började han gå runt och snoka i alla vinklar
och vrår. Han tittade in i matskåpet — brödbiten,
som Magda talat om, fanns där, men han kände
ingen lust till den. Mjölkkärlet stod på golvet, en
handfull vitt glimmade från dess botten. Inte mycket
för en att leva på, för två rakt ingenting!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
