Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur Kolvaktarens visor - Själasörjaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
147
— Kunde Kari nu vara frälst eller var hon i de
dömdas djup?
Den gamle prästen hade rest sig och stod med
ansiktet vänt ifrån henne. Han såg stadigt upp mot
taklisten, där ryggarna av en rad slitna band prydde
översta raden i bokhyllan. Så vände han sig plötsligt
mot kvinnan.
— Är Ni hungrig? frågade han med låg röst, men
hon svarade att hon åtminstone ej kände någon
hunger. Prästen skakade tvivlande sitt vita huvud.
Han gav henne en vink att följa och de gingo
tillsammans till köket, där han sade till om mat.
— Och när Ni ätit, så kom in till mig, sade han
vänligt, i det han gick.
På nytt stod han framför bokhyllan. Nu gällde
det, nu gällde det att säga något och att säga det
som sant var. Herre Gud, det var inte gott att på
det här viset stå rakt mellan skaparen och
människorna. Men nu måste han tänka och tänka snabbt,
logiskt och sant. Sedan måste han tala det som
ålåge en präst att tala, men samtidigt vara
människa.
Plan var en gammal präst, men också en gammal
tänkare. Ibland sörjde han över att behöva vara
osann. Likväl gick det an på predikstolen, inför en
grupp sömniga åhörare. Men i dag skulle han komma
i kontakt med själva livet.
Här fick icke lekas med ord. Här var en kvinna,
en gammal kvinna, stadd i själanöd, icke för sin egen
skull, utan för sitt barns. Det var moderskärleken,
som instinktivt gick till strid mot den barnalärda
tron på en straffande gud. Denna kvinna visste ingen-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
