- Project Runeberg -  Dan Anderssons samlade skrifter : minnesupplaga / I. Kolarhistorier /
167

[MARC] Author: Dan Andersson With: Torsten Fogelqvist
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det kallas vidskepelse - Karigos underverk

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

167

Olle hade varit till sjöss i tre år, och en gång hade
han sett skeppsläkaren på Santa Anna hypnotisera
en galen mulatt. Men han bar sig inte åt som
Ka-rigo. Mulatten blev i alla fall också frisk. Det var
underliga ting, alltsammans, ting, som ingen begrep.
Det var bäst att inte sätta något namn på dem.

På gården stannade han och tittade. Ja, det var
sant, som doktorn brukade säga, det var som ett
rus att se en sådan trollgubbes urgamla gård, med
hundraåriga lindar med mossgula starholkar, med
murkna uthus och branta, slitna trappor och broar,
svalen och lider i alla riktningar. Han ville sätta
sig på en sten och dricka in detta rus.

Ja, en gammal vanlig gård var det — men inte
lik någon annan gård ändå. Den där boddörren,
den breda, järnbeslagna luckan, var hon inte lik ett
levande ting, och den svarta gluggen innanför —
hu! den tittade riktigt ut i ljuset som ett bottenlöst,
svart öga med det mossbelupna brädet ovanpå som
ett grönt ögonbryn, och den murkna bron med
lutande stolpar, den riktigt stirrade omkring sig.
Gårdsplanen var öde och tom, men likväl trycktes allt
av något levande, något som såg på allting med
mörka ögon utan att själv ses. Det kom och sträckte
fram hundra armar ur luften för att gripa om allt,
röra på allt. Det jämrade under golvet i sällskap med
vinden som klagade, och råttorna som frasade . . .

Han satt med halvöppen mun och drack vinden
som spelade i det höstvåta gräset mellan stenarna.
Ett rus var det — en fest! Han njöt det som vin —
och tänkte på att när turisterna och de, som skrevo
böcker om det, sutto här, så åto de det ungefär som

16 — Dan Andersson I

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:19:05 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dansamsk/1/0245.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free