Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det kallas vidskepelse - Karigos underverk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
166
stannade gån g på gång för att se omgivningen så
noga som möjligt. Vid Fata Mo klättrade han upp i
en fura för att få utsikt. Hans smala, smidiga kropp
slingrade sig med en apas vighet från gren till gren,
och till sist, med ryggen stödd mot den bruna
stammen några meter nedanför toppen, satt han där lik
en svart jätteuv, skuggande ögonen med handen och
pratade för sig själv.
Längst borta och närmast såg han milsvid,
sövande ödslighet av torra furor och stupande berg
med svart skog, ett svallande hav av böljande
mörkgrönt.
Karigos kammarfönster gnistrade i det sjunkande
ljuset borta kring Ramnåsen. Olle skulle dit för att
se spöken och trolldom i natt. Han brukade hjälpa
Karigo att blanda medicin av örter. Karigo var
obildad och kanske dum, tänkte han, men han hade
respekt för Karigo. Han hade inte haft det för ett
år sedan, men då hände det. En liten flicka hade
legat till sängs i många år i svår värk. Karigo hade
sett på den sjuka och tittat i ett brännvinsglas och
ingenting sagt på en lång stund. Han tycktes kämpa
med något invärtes, han skakade i hela kroppen och
svetten bröt ut på hans ärriga panna, men då, just
då, började plågorna släppa. Hu, han mindes, hur
Karigo satt och lät båda händerna hänga, tills de
voro fulla av blod och röda som köttklubbor, och
hur hans röst arbetade, så att han miste talförmågan.
— Men tösen blev frisk, och när doktorn hörde det,
sa’ han:
"Hypnotism."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
