Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det kallas vidskepelse - Den röda marschen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
186
— åh, så mycket ung blod och gammalt, gulnat blod
ur gubbens skallrande knän — blod, som skulle bli
kött och ben och muskler och sköna kroppar — nu
gick det ändå ut i natten — nu skulle här bli annat
av — nu ingen liten skrikande jämmer i mörk natt,
när de röda kommo ur vinklar och vrår för att
leta efter mjukt kött och varmt att dricka. I mörk
natt ingen stönande gråt under den svarta fällen när
de små sög–-
Och det röda rann, och det mörka vart mörkare
och allt var tyst, bara hur golvet frasade under alla
små heta fötter! Huj — så det gick! Och ibland
blåste det mjukt genom mörkret, men det röda rann
och rann. Satan! Så skulle alla små röda djävlar
springa — nu blev det helg här! Och inga prickar
efter utkramat blod på arm och hals — Gud i himlen
— skulle det aldrig stanna — var linjen ändlöst lång
och natten den längsta på året? Han slöt med våld
ögonen och föll baklänges mot det svarta plankgolvet.
Karigo ropade något och höll en hand över hans
ansikte. Då vaknade han.
— Ha alla gått? frågade han dödsblek.
Karigo skrattade.
— Vi går hem nu. Vi behöva var sin sup — eller
hur?
Olle reste sig skälvande om och såg kvinnan sitta
i den kalla spiseln. Tre barn sova på hällen, tätt till
varandra. Han steg raglande ut och kastade sig
raklång i det våta gräset.
Över berget kom morgonen, och den var inte röd,
den var gul. Det flammade som en eld av vaknande
prästkragar och daggdrickande vallmo, och det kom
som ett rus i brisen, östanfrån.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
