Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det kallas vidskepelse - Sällskapsliv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
212
från dörren ur mörkret. Olle spratt till. Det var
Hugo, som nu kom som den räddande ängeln.
Hugo steg långsamt fram och for sökande med
blicken omkring i rummet, tills han försäkrat sig
om att han befann sig endast bland kända människor.
Han såg ut, som om han gått lång väg, skorna voro
uppblötta och den slitna kavajen hängde slapp och
våt över de kantiga axlarna. Håret låg framsmetat
över pannan och ansiktet var blekt och trött. Nu
kramade han förläget hatten mellan händerna och
såg med ett betydelsefullt grin på Olle.
— Jag ber om ursäkt att jag kommer och stör,
sade han med en hastig blick på flickorna, som ännu
sutto på golvet. Det är visst något slags
föreställning här, efter jag hör Olle underhålla. Ja, ja, jag
ska inte bli länge, jag hörde av Lasse, att du var
här, och jag måste träffa däj i kväll och så kom jag
på att gå hit.
— Så du har träffat Lasse! Ja, jag ska gå nu —
var har jag min hatt — jaså — å, tack, fröken
Hamm, tack, farväl, allesammans, jag har visst sårat
herr Domquist — men jag fick ju inte berätta min
historia.
De bägge gingo hastigt ut och kommo ner på
landsvägen.
— Nu har du sagt dumheter igen! Du ska låta
bli att säga dumheter.
— Men hur i fridens namn ska jag bära mig åt
då? Ska jag höra och tiga?
— Naturligtvis, så gör jag, och jag har aldrig
obehag av det.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
