Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
15
var borta. Han reste sig lika hopplös till sinnes och
hörde med ångest far tala om det tusenåriga riket.
Under ett och ett halvt år levde han under
plågsamma strider med sig själv för att komma till vad
far kallade frid. Men han ville inte rådgöra med
far; inte med någon. Han kunde svaret, han skulle
få, utantill på förhand, och han hade ingen nytta
av det. Själv redan benägen för att börja sätta sig
upp mot den där guden, längtade han efter att få
träffa de underliga människor, som kallades
fritänkare, och som far talade om. Men han visste inte
var de funnos. Han hade i alla fall en känsla av
trygghet, när far fanns i närheten — det var ju
alltid honom, barnen ropat på, när någon fara hotat.
Det hade ju knappast funnits något ont, som inte
han visste råd för. Utom — utom det här
förskräckliga, att hela jorden skulle förgås, jorden, som var
så stor och härlig, bara man vart stor och finge
komma ut och se den.
Varför skulle nu Gud förstöra denna värld, där
allting var så skönt. Han skulle också förstöra alla
böcker om troll och äventyr, som David läste i. Allt
skulle brinna. De granna fjärilarna och de
godmodiga grodorna i kärret, myrorna och humlorna och
den stora bruna myren med tjärnen, där abborrarna
hoppade. Gud var elak, och ville han bränna jorden
bara för att få se en värld brinna?
Men om man tänkte sådana tankar, då blev Gud
ännu vredare. David hade hört om en fritänkare
som hette Lennstrand, och som satt sig upp mot
Gud. Sedan hade tungan ruttnat i munnen på honom.
Sådan var Gud.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
