Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
42
karl kom in i rummet och skröt över hur mycket
han förtjänat den dagen. Han var fullt medveten
om att han var sämre än andra och ville aldrig bli
påmind om hur stor skillnaden var. Och när den
främmande gått kunde han sitta länge, vridande de
knotiga, blåa händerna, timme efter timme. Men
hände det då, att Majus, den stora katten, hoppade
upp i hans knä, tystnade han och fick en smula ro
i de irrande ögonen. Då kunde han sitta hela
timmen och stryka djurets rygg ömsom snyftande,
ömsom trätande över sitt elände.
Det hade varit en svår knäck för Johan Adolf
när han upptäckte att David var honom överlägsen
då det var fråga om att förtjäna uppehället. Karl
Anton var numera inte heller att förakta i det
avseendet, fastän tidtals nästan blind. I det längsta hade
Johan Adolf hoppats att bröderna skulle bli lika
vanmäktiga att försörja sig som han, men
förhoppningen var redan förbi. David blev matros och var
borta långa tider, och när han upptäckt att till och
med Karl Anton var bättre lottad än han trott, blev
han nedstämd. En gång greps han av det mest
grävande tungsinne, och i två dagar gick han fram och
åter på köksgolvet, liksom talande högt med
osynliga.
Då låg far på knä inne i sin kammare:
— Herre jag befaller honom i dina händer i
Fadrens och Sonens och den Helige Andes namn–
Och när han hade slutat att bedja kunde han inte
förmå sig att resa sig upp på en lång stund. Var
det inte som en vila att så här ligga på knä i
skuggan av den store förbarmaren? Det yar så ro fullt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
