Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
112
— Jag har grubblat så mycket — hör du — det
tynger mig, att jag inte fått tillfälle till en kvinna.
— Det är kärlek du längtar efter, inte efter
tröttkört kvinnokött. Nu får du inte tala om det mer.
Hör du hur det stormar därute — nu går han över
slätten, nordan, hör–
Den blinde höjde sitt huvud och lyssnade. Som
en lång ton från en grov harpsträng hörde han det.
Men det var inte stormen. Han hade hört det förut,
så många underliga toner, var1 det i hjärnan eller
sjöngo änglarna? Nu snyftade harpan, nu flög ett
jätteackord av stormande smärta därute — det var
sång någonstädes! Men han slöt ögonen och
kroppen drogs samman, snart skulle hans såriga fötter
trampa igen — trampa —
— Drömmer du? Här är mera öl — drick, och
glöm allting. Skål, skål för oss tiggare, barn av
eländet!
— Ja, låt oss supa, bara en timme. Sedan vägen
igen!
— Det är härligt, sade Karl Anton drömmande.
Minns du att jag förr kunde sjunga? Får jag sjunga
här? Det är en visa som jag lärt ur en bok — som
jag tappat, tillade han mörknande.
— Visst får du sjunga. David såg sig omkring
i lokalen, som nu var nästan tom. Och den blinde
sjöng med klar, måttfull röst:
Min sång skall vara ljus och ung,
Fast mörkret kom när Gud befallt,
Fast hjärtat är som höstens gräs
Av frusna tårar kallt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
