Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
111
han råkat ut för, men han kan inte finna ord. Det
är således hans bror, den här trasige luffaren, som
famlar sig fram med sin grova käpp — käppen som
Johan Adolf skurit ett grinande hundhuvud på —
och som nu sitter och har mörkt omkring sig fast
hänglampan flämtar strax ovanför hans huvud, som
har en sådan benägenhet för att plötsligt falla
samman och liksom rysa åt något, medan han försöker le.
Men nu hade ruset, det tunga, välvande ölruset
fått litet makt med Karl Anton. Han kände ångesten
vika, och små flammor av ljus foro ibland förbi
hans stirrande ögon.
Då började David berätta mera om Crispi, och
den blinde hörde förundrad på. Han visste just
ingenting om kvinnor, de hade för övrigt alltid dragit sig
undan och skrattat när han bara ville tala till dem.
— Jag tycker, sade han, att jag liksom kan älska
en sådan kvinna. Hon begriper allting så där
nedifrån, som man måste begripa för att kunna känna
riktigt. De där fina som sysslar med de fattigas
gåtor, dom kan ju inte veta något. Crispi förstår,
hon har den rätta moralen och det rätta föraktet.
Vet du, jag går och föraktar och njuter av det. Jag
ville träffa Crispi — tror du hon ville tala med mig
utan att förakta mig som alla de andra ?
— Ja visst, men utan pengar skulle du inte göra
det allra ringaste intryck på henne.
— Skulle — skulle hon inte bry sig om att jag
— var så här — att min ryg g —
— Du skulle få hennes kärlek mot betalning, och
hur du såg ut skulle hon strunta i. Men gör dig
inga förväntningar — på en halv timme vore du trött.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
