Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
119
fortsatte han när de voro på väg ut till landsvägen,
vet du varför jag inte är rädd för fattighuset? Det
är eget, men jag har en annan syn på saken än du.
Det tycks mäj vara någonting stort i att sitta i de
jordiskt förtappades skara. Att vart jag tittar eller
tänker att jag tittar, ser jag ingen, som står högre
på rangskalan. Det måste vara något förnämt,
nästan, att sitta i trasbrödernas krets, med inget hopp,
ingen kärlek, ingenting att oroas över. Tycker du
inte jag ska kunna känna mäj som en slags kung där ?
Den, som sitter där, kan aldrig misslyckas. Ingen
väntar att han skall bli något bättre. Vet du, när jag
jämför oss bägge, så tycker jag att jag är den
starkare.
— Jag skulle också kunna ta fattighuset, svarade
David behärskat.
Karl Anton grep broderns arm hårdare och
skakade på huvudet.
— Säj, varför är det så många stenar i den här
vägen? frågade han.
— Det är väl lika många över allt, men här är
det fotstegen som slitit fram dem.
— Det var just det jag tänkte på. Vägen har
liksom slitit ont och blivit kantig och hård. Mitt hjärta
har blivit så där hårt av allt man trampat på det.
Men nu, när vi kommer dit, där den sandiga heden
börjar, sätter vi oss. Vi har god tid. Nej, jag tror
inte du kan fattighuset ännu. Du kan mycke, men
det kan du inte. Sitter du nu? Är det mörkt säjer
du? Så lustigt, då är vi lika blinda bägge. Nu ska
jag läsa en dikt för däj, som jag skrivit.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
