Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
127
— Nej, det är inte riktigt fråga om det, utbrast
lian nästan med en snyftning, hör ett ögonblick på
mig först — får jag berätta något — något annat —
mitt lidande —
Doktor Horla drog ihop sig och mörknade. Han
hatade scener, sentimentalitet och obehärskade
människor. Vad menade denne okultiverade man med
lidande? Att nödgas slita ont? Bah — det var ju som
morfin att få göra det. Att inte få studera, göra det
man passade för — det hade för resten inte heller
Horla fått, han hade tvingats att läsa sig fram till
något, familjens ära hade fordrat det.
David hade igen tappat bort vad han skulle säga.
Detta förvirrade försök att tala och att tala kort och
klart skulle stranda på att hans blod jagades åt
huvudet tills hela rummet dansade.
Men så började han, han måste ju. Förläget,
stammande, men så småningom allt mera flytande. Och
så kom då hela historien i korta men klara små
berättelser. Till sist råkade han i hänförelse och talade
lidelsefullt, obehärskat nästan, ibland sentimentalt och
hela tiden med den obildades iver att göra sig
förstådd.
Under tiden hade Horla lagt bort sin cigarrett,
slutat att trumma på bordet, och när David helt tvärt
slutade, satt han med huvudet lutat mot handen och
såg drömmande bortåt brasan.
Nu hade han ingenting mer att säga, intet råd att
ge, nu var det bäst att vara tyst och inte begagna
fraser mer.
Det fanns måhända något att säga som kunde pas-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
