Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
130
Vid grinden ringde han och portvakten släppte in
honom efter att ha frågat efter hans namn. Det var
som ett fängelse. Han blev visad till andra
våningens arbetssal, ett stort och väl upplyst rum som
sorlade av trätor och skratt. Han hörde ljudet av
vävstolar från kvinnornas sal, och hela byggnaden
nästan darrade av alla fötters tramp, allt hamrande och
knackande, skratt och skrik och svordomar.
Karl Anton satt vid sitt nät, men följde strax mecl
arbetsföreståndarens tillåtelse David ut. När de gingo
genom grinden sade Karl Anton:
— Är månen uppe än? — fåfängt stirrande mot
skyn.
— Ja, en bra bit, det är vackert, ska jag säja.
— Då gå vi till kyrkogården och sätter oss medan
jag berättar hur jag har clet. Det är så tyst där, sade
den blinde lugnt.
— Jag vet inte, jag var nyss där och hörde ett
par älskande mellan ett par gravar.
— Dom har nog slutat nu, eller också ger dom
sig av när vi kommer. Var är vi nu?
— Mitt för prostgården.
— Lyser månen?
— Härligt, prostgården ser ut som en gul brosch.
— På tal om prostgården så var jag därinne.
— Hade du någon nytta på det?
— Det var inte meningen. Jag tänkte tala med
prästen om min själ, men upptäckte att han inte tror
på den. Han var så bekymrad, han sade att allting
föreföll så bottenlöst. Han har nyss mistat både
hustru och barn. Jag vet inte riktigt, jag tyckte han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
