Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
131
kämpade med gråten. Doktor Horla var där för att
trösta.
David röck till. — Talade du med doktorn?
frågade han hastigt.
— Nej, bara hälsade, och han gick in i rummet
intill och där sade han att den som säger ett enda
ord inför den verkliga olyckan, den förolämpar. Var
det inte vackert sagt? Så där fulla av tänkespråk
är människorna. Men jag sade till prästen att vi
måste bedja och då tyckte jag han skalv. Inte kan han
ta hand om själar, det är han för vek till. David,
minns du när vi satt i ladan och läste "Det finnes
ingen Gud?"
— Tala inte om det nu.
De voro framme vid bänken på kyrkogården där
David nyss suttit. Det älskande paret hade gått, en
mild vind blåste och månljuset strömmade ned från
väster och vårdarna kastade långa skuggor över
kullar och uppkastade vissna kransar, vars blad surrade
som om de varit fulla av insekter.
De talade lågmält och länge, och mest om
barndomsminnen.
— Och är det inte underligt att min blindhet för
oss närmare varandra, sade Karl Anton. — Förr
var alltid eländet inuti oss, nu är det bakom oss,
runt oss. Om jag bara kunde se månen. Är han
högt?
— Ja — det är stjärnor också.
— Åh, på dem ska vi bo en gång. Ser du jag
hoppas ännu.
— Jag har varit hos doktorn, sade David om en
stund.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
