Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
132
— Åh, Horla — det skulle du inte, nå–
— Jag berättade allting. Han sade ingenting.
Efteråt ångrar jag det där.
— Du gick dit för att träffa en människa och
hittade en doktor. Ja — jag gick till prästen för
att få en själasörjare och hittade en människa. Jag
går aldrig till människor mer — det är bäst att vara
ensam — men det får jag ju aldrig. När det inte
är ungar som gnälla är det kattor som jama. När
inte käringar träta är det vaggor som dundra över
golven.
— Jag tycker du har börjat tala så överlägset,
utbrast David häftigt skrapande med skon i sanden.
Förr var det så att —
— Ja, jag var den sämste av er alla i byn, och
det är jag ju ännu, men sedan jag vart alldeles blind
tänker jag klarare. Min olycka har slagit ihjäl så
mycket skräp hos mig. Jag vet att jag talar
högtidligt. Är det löjligt.
— Jag vet inte — om du inte vore så djupt
nere — så ytterst hopplös skulle det vara löjligt.
Nu —
— Tyst, jag är inte hopplös, jag skall bo på
stjärnorna.
David såg på honom. Hans krokiga, förskjutna
rygg och vissna händer, hans oformliga huvud — allt
var så hopplöst som de blinda, svarta ögonen som
glänste som matt bly.
— Ja, det är många stjärnor.
— Du ska inte tala i den där sorgliga tonen. I
min faders hus äro många boningar.
Nu kan jag inte mer se något — och innan jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
