Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
181
många, att han "älskat" så mycket. Han mindes dem
ej klart alla, men de sutto ändå kvar som
smutsfläckar i minnet — å, de fortsatte nog den där slags
kärleken i hamnstädernas sämsta kvarter honom
förutan. Lilla Harriet i Liverpool, den allra senaste,
hade väl haft minst fyra män sedan han for. Ha ha!
Fruntimmer!
Flan var ensam, verkligt ensam. När brasan
slocknade, började råttorna visa sig. De voro också nästan
tama, en del sutto på hällen och blinkade åt honom
när han åt. I kväll ville han ingenting, hans hjärna
surrade av orediga intryck och ofullständiga tankar
tittade fram likt halvgångna foster. Skulle vansinnet
komma snart — en ny Alexander som skulle knacka
sten kring vägarna i stjärnljuset?
Efter att i några nätter ha spelat fiol, läst och
skrivit omväxlande, blev han plötsligt sjuk, om det
nu var av bristande föda eller av förkylning eller
bägge delarna. En mörk och stormig kväll var han
för svag att bry sig om något mer, pulsen steg och
han kände smärtor kring trakten av hjärtat. Han
bar fram vattenhinken med skopan till bädden på
golvet, lade en bit mjukt bröd på en stol i närheten
och överlämnade sig åt febern. Han kände en
tyngande fruktan för att dö. Han älskade således det
liv han gick omkring och bannade så grälsjukt, och
det föll honom in att han nu, innan han kanske
förlorade medvetandet, borde försöka läsa något i
bibeln. Han släpade sig upp, tog rocken på sig och lade
mer ved på elden, tog boken och satte sig på hällen,
men fann att han ej orkade, han lade sig nästan
framstupa och slog upp den — hans leder värkte så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
