Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
182
att han knappt kunde ligga stilla. Och han läste högt:
"Då tillkallade de för andra gången den man, som
hade varit blind, och sade till honom: Giv Gud äran.
Ty vi veta att denne man är en syndare. Då svarade
han och sade: Om han är en syndare vet jag icke.
Ett vet jag, att jag som zur blind nu kan se".
Och David lade bort boken och kröp ihop på
bädden.
Fotogenet i lampan var nära nog slut, och när han
gjorde ett försök att fylla den igen, förlorade han
medvetandet.
När han vaknade, tyckte han sig höra fåglar
sjunga, han låg ute på en äng, det var lärkorna som
sjöngo högt ovanför hans huvud, det doftade
back-rinka och kummin. Han vände sig långsamt för att se
var han var. Då höljdes han av mörker igen, någon
bultade med en hammare i en bergvägg långt borta,
snart skulle hela berget falla. Det brann en brasa
långt inne i huvudet, skenet lyste ut genom ögonen
långt ut på golvet. Nu öppnades dörren och mitt i
öppningen stod Hartman. Han gick fram och
sparkade på böckerna, som lågo i ett hörn, och skrek:
Vad skall du med dem att göra, det gör bara din
oskolade hjärna virrigare!
— Ut, du akademiska gamla apa! skrek David.
Det är inte kunskap jag söker, utan frid! Då kom
han närmare och höjde armen med ett grymt
leende. Du ursäktar väl att jag slår sönder dig, sade
han, det är min lilla gudstjänst, min vän —
Nu var han borta — där stod Davids far — hans
hjärna klarnade, en bölja av tacksamhet sköljde sval
och befriande inuti Davids heta kropp. Sannerligen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
