Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
213
är stor och förfärlig, vern vågar sätta sig upp mot
Dig?
Men Han var mera. Han var rytmen i stjärnornas
gång och den enda väldiga sången i det tomma
rummet när en gång all jorden tystnat och planeterna
gått att vila. Han var Rörelsen, Han lät allt hålla
ihop eller brista, krossas eller gråta, plågas eller
fröjdas. Han var det aldrig förorenade, därför att Han
icke hade egenskaper. Och, ser ni, jag vart full av
en enda glädje över alltings skönhet, fulhet,
förfärlighet och väldighet, och varje liten smutsig detalj
försvann, och raseriet och hatet och kärleken och
blommorna och förruttnelsen och stanken av det orena
döda — allt var, tyckte jag, en väldig sång, en
orkester som drog förbi mig i mörkret, ryckande mig
med. Och jag knäppte mina händer mot stjärnorna
och snyftade:
— Detta är Du!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
