Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
263
han var henne tacksam för detta. Han beslöt att icke
tänka på något, att bara leva för stunden, han sade
henne att hon blivit en del av honom, att han aldrig,
aldrig kunde bli fri mer. De måste alltid vara
tillsammans och älska varandra. Och hon viskade att så
skulle det vara, men de trodde ingendera att det skulle
få vara så.
En dag när han ej träffat henne på tre dygn, gick
han ut till Djurgården ensam och sökte upp en av
de många platser där de suttit tillsamman. Där långt
inne bland ekarna och almarna stod ett litet träd med
nästan torra grenar. Han mindes att hon en gång
rispat sin kind mot en av dem, han bröt av en bit av
den och kysste den och tog den med sig. Han skulle
kunnat kyssa märkena i sanden efter hennes klack.
Hon var numera David Ramms lilla gud, någon
annan behövde han ej för tillfället och han grubblade
inte så mycket som förr. Han oroades ej mycket, han
levde i ett tillstånd av vila och hänryckning på en
gång, hela det fula livet var borta, det fanns bara han
och hon.
De vågade ej besöka krogar och konditorier, men
de uppsökte små billiga ställen i utkanterna av staden
och sutto där bland murare och målare och slaktare,
vilka stirrade på dem så mycket de orkade utan att
kunna störa dem det minsta. Och någon gång togo
de tåget ut till förstäderna och sutto hopklämda på
någon billig biograf, när regnet drev dem under tak.
En enda gång hade de druckit kaffe på Operabaren
med påföljd att en av Ziris bekanta genast kom och
hälsade på henne, kastande en förundrad blick på den
magre ynglingen med det något svärmiska ansiktet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
