Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
262
henne stiga in i hissen, tjutande går den nedåt, hela
rummet vibrerar. Hu, det låter som en hög vargar
när hissen går!
Men de träffas dagen efter, och dagen därefter och
många dagar som flöto bort som ett ingenting. De
gingo sida vid sida utför blåsiga, våta gator, och
människorna sågo förundrade på dem och tyckte väl
att de voro mycket lyckliga, och det voro de också.
När de sutto på någon kall och tröstlös soffa under
Djurgårdens avlövade ekar och sågo in i varandras
ögon så kände de ej alls den fuktiga vinden som
smekte dem hårt och omilt. De kunde leta sig vägar
och gömslen långt in under träden och bryta grenar
att sitta på. Och han berättade henne sitt livs historia
och hon hörde på, och han dolde ingenting och för
det tycktes hon älska honom ännu mer. Och ibland
hade de en liten högtid för sig själva uppe på Terjes
vindskupa, de hade vin och blommor och de voro
ru-siga av salighet.
En dag, en kväll stred han med henne och vann
henne fullständigt, och efteråt brast hon i gråt och
grät länge. Och det var ganska besynnerligt: från och
med den dagen kunde de ej vara tillsammans utan
att äga varandra alldeles. Men ännu besynnerligare
fann hon det, att hennes farhågor för att kärleken
dem emellan då skulle upphöra alldeles inte slogo in.
De endast åtrådde varandra allt häftigare, deras
kärlek växte, syntes det dem, dag för dag. Men först
nu kom där en skugga mitt i solen, den kom krypande
sakta, men säkert. Det var det tröstlösa, det
meningslösa i deras förhållande, som nu satt och gnagde
deras unga hjärtan. Om sin man talade hon aldrig och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
